Hermann von Helmholtz 1821 - 1894
Fysiker och fysiolog
Huvudbibliotekets utställning april - maj 2015
Hermann von Helmholtz studerade medicin vid Friedrich-Wilhelms-institutet i Berlin samt blev 1842 assistent vid Charitésjukhuset där, 1843 militärläkare i Potsdam, 1848 assistent vid anatomiskt museum i Berlin, 1849 e.o. och 1852 ordinarie professor i fysiologi i Königsberg, 1855 i Bonn, 1858 i Heidelberg och 1871 professor i fysik i Berlin. År 1888 blev han president vid den fysikalisk-tekniska riksanstalten i Charlottenburg. Knappt 27 år gammal utgav han sin banbrytande avhandling Ueber die Erhaltung der Kraft (1847; ny upplaga 1907 i "Ostwalds Klassiker der exakten Wissenschaften"), i vilken han utan kännedom om de arbeten om kraftförvandling, som under de närmast föregående åren utgivits av Julius Robert von Mayer och James Joule, fullständigt originellt på analytisk väg utvecklar och framlägger läran om kraftens oförstörbarhet, om krafternas enhet och om kraftförvandling. Med lika epokgörande arbeten uppträdde han ungefär samtidigt inom fysiologin. Han var den förste som genom fullt exakta försök visade att muskeln vid sin sammandragning utvecklar värme (1848), samt att den hastighet, varmed en retning färdas längs nerverna, noggrant kan bestämmas och att den för grodnerverna inte utgör mer än 26-30 m/s (1850).
Sedan han slutfört sina
arbeten inom nerv- och muskelfysiologin, vände sig han till ögats fysiologi och
publicerade sina resultat i Handbuch der physiologischen Optik (1859-66). Bland
den mängd upptäckter han gjorde inom detta område är följande de viktigaste: en
metod för direkt undersökning av ögonbottnen (ögonspegeln, 1851), varigenom ett
dittills ej anat fält öppnades såväl för fysiologin som särskilt för läran om
ögats sjukdomar; de första noggranna mätningarna över radierna för ögats
brytande medier, genom den av honom konstruerade oftalmometern; ett exakt
uppvisande av, hur det tillgår vid ögats ackommodation. I teorin för
färgförnimmelserna bragte han klarhet genom utbildningen av Thomas Youngs redan
nästan glömda hypotes över orsakerna till färgförnimmelserna. Slutligen bidrog
han till psykologin med genom undersökningar över synförnimmelsernas
förläggande i rummet. Lika viktiga är hans undersökningar om hörselförnimmelserna
genom vilka han utredde den viktiga frågan om orsaken till olika klangfärg, i
det han tydligare än andra uppvisade, att varje ton, som vi förnimmer,
egentligen utgör en av flera övertoner sammansatt klang. Utgående från detta
grund väsentliga sakförhållande, uppbyggde han vidare en fysikalisk teori för
den musikaliska harmonin, vilken teoris grundprincip är, att två toner är
harmoniska, om svängningar inte förekommer mellan deras övertoner; i motsatt
fall är tonerna alltmer och mer disharmoniska. Sina rön om övertonerna använde
han vidare för en teori för vokalljuden (Die Klangfarbe der Vokale, 1859),
enligt vilken varje vokal är kännetecknad genom vissa bestämda, för densamma
konstanta övertoner. Genom analys av vokalljud bestämde han dessa övertoner och
sökte samtidigt att genom syntes bekräfta denna åsikt.
På fysikens område
bidrog han till utredningen av den av Wilhelm Eduard Weber uppställda
grundlagen om elektriska delars växelverkan, enligt vilken denna beror icke
blott på deras avstånd, utan också av deras ömsesidiga hastighet och
acceleration. Han vann även stor uppskattning som populärvetenskaplig
författare (Populäre Vorträge 1865-76; väsentligt utvidgad upplaga,
"Vorträge und Reden" i två band 1903). Dessutom behandlade han i
offentliga föredrag på ett överlägset sätt djupgående filosofiska spörsmål, som
till exempel i Die Thatsachen in der Wahrnehmung (1878). Hans smärre
Wissenschaftliche Abhandlungen utgavs 1881-90 i tre band.
Av hans efterlämnade
föreläsningar i teoretisk fysik utkom 1897-1907 sex band. Han blev 1866 ledamot
av Vetenskapsakademien och 1870 av Musikaliska Akademien i Stockholm, 1868 av
Fysiografiska Sällskapet i Lund och 1872 av Vetenskapssocieteten i Uppsala. År
1891 blev han hedersborgare i Charlottenburg. En marmorstaty över honom restes
1899 framför Humboldt Universität i Berlin; en annan minnesvård står på Potsdamerbrücke i
Berlin.
Utställda böcker & publikationer
Cahan,
David (editor) Hermann von Helmholtz and the Foundations of nineteenth-century
science 2010
Ebert,
Hermann: Hermann von Helmholtz (Grosse Naturforscher B. 5)
Helmholtz, Hermann von: Vorlesungen über theoretische
physik Bd. 1-6 1903
Helmholtz, Hermann von: Über
die Erhaltung der Kraft (Ostwalds Klassiker... 1) 1889
Helmholtz, Hermann von: Zwei hydrodynamische Abhandlungen (Ostwalds klassiker... 79)
1. Ueber Wirbelbewegungen (1858)
2. Ueber discontinuirliche Flüssigkeitsbewegungen (1868)
2. Ueber discontinuirliche Flüssigkeitsbewegungen (1868)
Helmholtz, Hermann von: Theorie
der Luftschwingungen in Röhren mit offenden Enden (Ostwalds klassiker... 80) 1896
Helmholtz, Hermann von: Abhandlungen zur Thermodynamik (Ostwalds klassiker... 124) 1921
Southall,
James P. C. (ed.) Helmholtz's treatise on physiological optics. Translated from 3d German ed. 1962
Samtliga böcker och publikationer i
denna förteckning tillhör Chalmers bibliotek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar