fredag 22 maj 2015

Hermann von Helmholtz

Hermann von Helmholtz 1821 - 1894

 Fysiker och fysiolog

Huvudbibliotekets utställning april - maj 2015


Hermann von Helmholtz studerade medicin vid Friedrich-Wilhelms-institutet i Berlin samt blev 1842 assistent vid Charitésjukhuset där, 1843 militärläkare i Potsdam, 1848 assistent vid anatomiskt museum i Berlin, 1849 e.o. och 1852 ordinarie professor i fysiologi i Königsberg, 1855 i Bonn, 1858 i Heidelberg och 1871 professor i fysik i Berlin. År 1888 blev han president vid den fysikalisk-tekniska riksanstalten i Charlottenburg. Knappt 27 år gammal utgav han sin banbrytande avhandling Ueber die Erhaltung der Kraft (1847; ny upplaga 1907 i "Ostwalds Klassiker der exakten Wissenschaften"), i vilken han utan kännedom om de arbeten om kraftförvandling, som under de närmast föregående åren utgivits av Julius Robert von Mayer och James Joule, fullständigt originellt på analytisk väg utvecklar och framlägger läran om kraftens oförstörbarhet, om krafternas enhet och om kraftförvandling. Med lika epokgörande arbeten uppträdde han ungefär samtidigt inom fysiologin. Han var den förste som genom fullt exakta försök visade att muskeln vid sin sammandragning utvecklar värme (1848), samt att den hastighet, varmed en retning färdas längs nerverna, noggrant kan bestämmas och att den för grodnerverna inte utgör mer än 26-30 m/s (1850).

Sedan han slutfört sina arbeten inom nerv- och muskelfysiologin, vände sig han till ögats fysiologi och publicerade sina resultat i Handbuch der physiologischen Optik (1859-66). Bland den mängd upptäckter han gjorde inom detta område är följande de viktigaste: en metod för direkt undersökning av ögonbottnen (ögonspegeln, 1851), varigenom ett dittills ej anat fält öppnades såväl för fysiologin som särskilt för läran om ögats sjukdomar; de första noggranna mätningarna över radierna för ögats brytande medier, genom den av honom konstruerade oftalmometern; ett exakt uppvisande av, hur det tillgår vid ögats ackommodation. I teorin för färgförnimmelserna bragte han klarhet genom utbildningen av Thomas Youngs redan nästan glömda hypotes över orsakerna till färgförnimmelserna. Slutligen bidrog han till psykologin med genom undersökningar över synförnimmelsernas förläggande i rummet. Lika viktiga är hans undersökningar om hörselförnimmelserna genom vilka han utredde den viktiga frågan om orsaken till olika klangfärg, i det han tydligare än andra uppvisade, att varje ton, som vi förnimmer, egentligen utgör en av flera övertoner sammansatt klang. Utgående från detta grund väsentliga sakförhållande, uppbyggde han vidare en fysikalisk teori för den musikaliska harmonin, vilken teoris grundprincip är, att två toner är harmoniska, om svängningar inte förekommer mellan deras övertoner; i motsatt fall är tonerna alltmer och mer disharmoniska. Sina rön om övertonerna använde han vidare för en teori för vokalljuden (Die Klangfarbe der Vokale, 1859), enligt vilken varje vokal är kännetecknad genom vissa bestämda, för densamma konstanta övertoner. Genom analys av vokalljud bestämde han dessa övertoner och sökte samtidigt att genom syntes bekräfta denna åsikt.

På fysikens område bidrog han till utredningen av den av Wilhelm Eduard Weber uppställda grundlagen om elektriska delars växelverkan, enligt vilken denna beror icke blott på deras avstånd, utan också av deras ömsesidiga hastighet och acceleration. Han vann även stor uppskattning som populärvetenskaplig författare (Populäre Vorträge 1865-76; väsentligt utvidgad upplaga, "Vorträge und Reden" i två band 1903). Dessutom behandlade han i offentliga föredrag på ett överlägset sätt djupgående filosofiska spörsmål, som till exempel i Die Thatsachen in der Wahrnehmung (1878). Hans smärre Wissenschaftliche Abhandlungen utgavs 1881-90 i tre band.

Av hans efterlämnade föreläsningar i teoretisk fysik utkom 1897-1907 sex band. Han blev 1866 ledamot av Vetenskapsakademien och 1870 av Musikaliska Akademien i Stockholm, 1868 av Fysiografiska Sällskapet i Lund och 1872 av Vetenskapssocieteten i Uppsala. År 1891 blev han hedersborgare i Charlottenburg. En marmorstaty över honom restes 1899 framför Humboldt Universität i Berlin; en annan minnesvård står på Potsdamerbrücke i Berlin.


                                                                                                                   Källa: Wikipedia
 

Hermann Helmholtz
  Staty framför Humboldt Universität,
  Berlin



Utställda böcker & publikationer 


Cahan, David (editor)  Hermann von Helmholtz and the Foundations of nineteenth-century science  2010



Ebert, Hermann: Hermann von Helmholtz (Grosse Naturforscher B. 5)



Helmholtz, Hermann von:  Vorlesungen über theoretische physik Bd. 1-6    1903



Helmholtz, Hermann von: Über die Erhaltung der Kraft (Ostwalds Klassiker... 1)       1889

Helmholtz, Hermann von: Zwei hydrodynamische Abhandlungen (Ostwalds klassiker... 79) 
1. Ueber Wirbelbewegungen  (1858)
2. Ueber discontinuirliche Flüssigkeitsbewegungen   (1868)

Helmholtz, Hermann von: Theorie der Luftschwingungen in Röhren mit offenden Enden (Ostwalds klassiker... 80)   1896

Helmholtz, Hermann von:  Abhandlungen zur Thermodynamik (Ostwalds klassiker... 124)          1921

Southall, James P. C. (ed.) Helmholtz's treatise on physiological optics. Translated from 3d German ed.  1962

Samtliga böcker och publikationer i denna förteckning tillhör Chalmers bibliotek

 

onsdag 1 april 2015

Två Göteborgsarkitekter


Victor von Gegerfelt och Adolf Wilhelm Edelsvärd

Arkitekter till några karaktäristiska Göteborgsbyggnader

Huvudbibliotekets utställning februari - mars 2015

Victor von Gegerfelt, arkitekt, 1817-1915


Officer och arkitekt. Stadsarkitekt i Göteborg 1872-1896. 
Lärare i husbyggnadskunskap under 1860 – 1870-talen vid Chalmerska slöjdeskolan och slöjdföreningens skola i Göteborg. 1861-1864 ombudsman vid Göteborgs museum. 1872-1876 sekreterare i Göteborgs konstförening. 1864-1876 intendent för konstavdelningen vid Göteborgs museum. 1865 lärare vid Göteborgs musei ritskola och tekniker vid Industri- och konstlotteriet som övertagits av Hantverksföreningen.
Efter officersexamen 1835, och tre år vid Värmlands fältjägarregemente, tog han avsked från militären och utbildade sig till arkitekt. Arkitektutbildningen bedrev han 1839-1841 vid Berlins konstakademi för professorn vid Bauakademie, Karl Friedrich Schinkel, och arkitekten August Stüler. Utbildningen fullbordades vid konstakademien i Stockholm.
Gegerfelt återvände till Göteborg 1841 och etablerade sin arkitektverksamhet. Under den inledande tiden är han både arkitekt och byggmästare. Han ritar och uppför en rad byggnader. En villa, en basar, en småbarnskola, handelshus, och vid Göta älv den första gasverksanläggningen i Sverige. Han blev arkitekt för stadens stora sjukhus, och samtidigt med detta uppdrag ritar han flera villor och bostadshus.
Hans byggnader fram till 1850-talet präglas av den klassicerande formuppfattning han tillägnat sig under utbildningen. De utmärktes av urskiljbara byggnadsvolymer, symmetriskt uppbyggda kring en rak markerad mittbyggnad eller mittlinje, men ofta med en avvikelse och originalitet som kännetecknar hans arkitektur. Enhetlighet och enkelhet utmärkte hans byggnader.
Under ett långt yrkesliv ritade Gegerfelt ett stort antal byggnader i Göteborg. Dåvarande Allmänna Sahlgrenska sjukhuset (numera en del av Pedagogen) 1849 – 55, miniatyrslottet Wilhelmsberg vid Danska vägen (1860), Chalmerska institutet Storgatan 43 (1869), Göteborgs Hospital på Hisingen (1872), villan vid Arkitektgatan som han ritade till sig och familjen, Gegerfeltska villan (1872), Göteborgs fiskhall (1874), Arbetareföreningens hus vid Nya Allén (1874), Sven Renströms tekniska skola vid Vasagatan (1874), Barnbördshuset vid Vasagatan (1874), Fröhuset i trädgårdsföreningen (1875), Handelstidningens hus (1875), Praktiska hushållsskolan (1875), Ölhallen 7:an (1900). Han ritade även lasaretten i Kungälv, Uddevalla och Strömstad (1860-talet).
Gegerfelt var en förespråkare för att använda gammalnordisk ornamentik i kombination med en för sin tid funktionell och bitvis djärv form. Det finns indikationer på att det kan ha varit han som ritade de första landshövdingehusen på initiativ av snickaren Johannes Nilsson, men ritningarna är inte signerade.


Feskekôrka, Göteborgs fiskhall, är byggd på numera utfylld befästningsmark vid Fisktorget och invigd den 1 november 1874. Byggnadsminne sedan den 10 oktober 2013.
                          





Adolf Wilhelm Edelsvärd, arkitekt, 1824-1919


Adolf Wilhelm Edelsvärd var militärt utbildad arkitekt, tjänstgjorde som ingenjörsofficer, hade en framgångsrik arkitektpraktik, när han 1855 anställdes som SJ:s chefsarkitekt, året innan de första bansträckorna öppnades. Under hans 40 år i ledningen för SJ:s arkitektkontor uppfördes 5725 byggnader, varav 297 stationshus, vid de av staten byggda huvudlinjerna.
Under sin Göteborgstid 1850-60 ritade Edelsvärd Hagakyrkan, Engelska kyrkan, S:a Birgittas kapell, stationshuset, barnhuset, byggnader för Carnegieska bruken vid klippan. Hans arbetarbostäder för Dicksonska stiftelsen i Haga blev mönsterbildande. Kyrkorna i Trollhättan, Jonsered och Taxinge är ritade av Edelsvärd. Sina Idéer spred han genom Tidskrift för byggnadskonst och ingeniörsvetenskap, som han tillsammans med Gustaf Nerman utgav 1859-66. Edelsvärd bejakade tidens internationella strömningar och medverkade till en förändring av träbyggnadskonsten på landsbygden.
Som Stockholmsarkitekt blev han mest bemärkt för den stora expositionsbyggnaden 1866 i Kungsträdgården och för centralstationshuset 1871. Detta blev till omfånget det mest betydande av alla stationshus som tillkom under Edelsvärds tid som chefsarkitekt hos SJ.
Edelsvärd nöjde sig inte enbart med att studera byggnadernas utformning utan ansåg att de borde ses i ett större sammanhang och hade därför idéer angående stadsplaneringen i samband med byggandet av det svenska järnvägsnätet. Han angav ett par punkter som han ansåg borde följas vid planläggandet av landsortsstäder eller förstäder. Staden skulle förses med torg, öppna platser och planteringar, vidare skulle den delas i två hälfter av parallella huvudgator åtskilda av en park med alléer. Det skulle avsättas välbelägna tomter för publika byggnader. Med ”välbelägna” avsåg han här att de borde placeras i stadens centralaxel, vars poler skulle utgöras av stationshuset och kyrkan. I dag kan vi se spår av hans tankar och idéer i städer som Nässjö och Hässleholm, där stationsbyggnaden och Stortorget respektive stationsbygganden och kyrkan ligger i varsin ändpunkt av stadens huvudgata.